2.2 1939 års lotteriförordning
Som tidigare nämnts kan 1939 års lotteriförordning sägas vara stommen till dagens lotterilagstiftning. Förordningen innehöll i 1 § första stycket ett stadgande om att lotterier inte utan tillstånd av dåvarande Kungl. Maj:t fick anordnas för allmänheten i andra fall eller i annan ordning än som stadgades i förordningen. Vidare innehöll 1 § andra stycket en definition av begreppet lotteri.
Som lotteri ansågs varje företag däri, efter lottning, gissning, vadhållning eller jämförlig av slumpen helt eller delvis beroende anordning, en eller flera deltagare kunde erhålla vinst till högre värde än det som kunde erhållas av en var av deltagarna. Marknads- och tivolinöjen, såsom mekaniska spelapparater, ringkastningsanordningar och skjutbanor, som var förenade med sådana vinstmöjligheter som nämnts skulle också betraktas som lotteri oavsett företagens beskaffenhet i övrigt. Utöver detta angavs också i 1 § tredje stycket att förordningens bestämmelser inte skulle tillämpas på svenska statens premieobligationer. När det gällde förutsättningarna för att få anordna ett lotteri stadgades i 2 § att anmälan skulle göras hos polismyndighet minst sju dagar innan lotteriet skulle anordnas.
Vidare krävdes att lotteriet anordnades i samband med offentlig nöjestillställning eller tillställning till förmån för välgörande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål, att lotteriet bedrevs endast inom för tillställningen SOU 2000:50 Bakgrund - historik 51 avsett område, att vinsterna uteslutande utgjordes av varor eller av anvisningar som gällde som betalningsmedel endast inom området för tillställningen, att värdet av högsta vinsten inte översteg fem kronor, att vinstfördelning ägde rum i omedelbar anslutning till deltagande i lotteriet samt att högsta insats för deltagande i lotteriet var 25 öre, eller, där vinsterna utgjordes uteslutande av varor, 50 öre. Härutöver fanns i 3 § regler för lotterier med uppgjord vinstplan, varvid anmälan skulle ske till polismyndighet eller länsstyrelse, beroende på om lotteriet skulle bedrivas lokalt eller regionalt.
Förutsättningarna för tillstånd var att lotteriet skulle anordnas i samband med tillställning till förmån för välgörande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål, eller - såvitt avsåg regionala lotterier - till svenska konstidkares understöd och uppmuntran, att lotteriet skulle bedrivas endast inom för tillställningen avsett område respektive inom länet, att vinsterna inte skulle utgöras av pengar eller värdepapper, att - såvitt avsåg lokala lotterier - behållningen i lotteriet uteslutande skulle användas för det ändamål till vars förmån tillställningen ägde rum samt att de sammanlagda insatserna inte fick uppgå till högre belopp än 1 000 kr respektive 5 000 kr. I 3 § angavs vidare att varor som användes som vinster i omnämnda lotterier skulle, med undantag för skänkta föremål, vara ”frambragta” eller tillverkade inom landet samt att anvisningar för varor skulle möjliggöra förvärv av dylika varor.
Förordningen innehöll i 4 § en bestämmelse om möjlighet att vid meddelande av tillstånd till lotterier föreskriva de närmare villkor samt kontroll- och ordningsföreskrifter som omständigheterna kunde ge anledning till. I 5 § reglerades lotterier som anordnades i samband med utgivande av tryckt periodisk skrift och i 6 § stadgades ett förbud mot att på olika sätt främja deltagande i inom landet anordnat lotteri som ej var tillåtet eller i utländskt lotteri. Det främjande som avsågs var att för egen eller annans räkning utbjuda, avyttra eller eljest tillhandahålla bevis om rätt till delaktighet i lotteriet eller annan handling för deltagande däri, att för egen eller annans räkning uppbära insatser i lotteriet eller förmedla insamling av insatser, att förmedla utbetalning av vinst från lotteriet samt att eljest tillhandagå annan vid deltagande i lotteriet.