Enligt vad som uppgetts från de övriga nordiska
länderna uppstår då problemet hur man skall bedöma lotterier där man skall ringa ett telefonsamtal eller skicka ett vykort för att delta i
lotteriet. Rent faktiskt har man då betalat för att delta i lotteriet,
nämligen i form av en avgift för ett telefonsamtal eller för vykort och
frimärke. Däremot kommer ju betalningen normalt inte anordnaren till godo utan telebolaget eller postverket. I likhet med vad som angivits från norsk sida torde i dessa fall kravet på insats inte vara uppfyllt och verksamheten således inte vara att betrakta som lotteri. Om man betalar en extra avgift för telefonsamtalet som tillkommer anordnaren, bör dock kravet på insats anses vara uppfyllt och verksamheten att betrakta som lotteri.
Av det anförda torde man kunna dra den slutsatsen att införandet av ett krav på insats inte medför några större tolkningsproblem. Däremot finns det enligt utredningen en påtaglig risk för att en sådan begränsning av lotteribegreppet skulle leda till en kraftig ökning av antalet reklamlotterier, vilket i sin tur skulle minska andra lotteriers attraktionskraft på marknaden.
Detta framstår inte som någon önskvärd utveckling med hänsyn
främst till statsmakternas strävan att stärka föreningslivets ställning på lotteriområdet. Enligt direktiven är utredningen också förhindrad att lägga fram förslag som rubbar den nuvarande fördelningen av lotterimarknaden. Utredningen finner mot denna bakgrund inte anledning att föreslå att det skall bli tillåtet att anordna ”lotterier” som inte förutsätter någon insats.
I sammanhanget kan det finnas anledning att ställa sig frågan om
lotterilagen även i fortsättningen bör vara den lagstiftning som skall
reglera reklamlotterier. Ett alternativ är att i stället reglera denna verksamhet i marknadsföringslagen, där konsumentskyddet också är starkt framträdande. Frågan har, som ovan nämnts, behandlats i samband med lagstiftning på det området och departementschefen uttalade följande i prop. 1970:57 s. 73-74 med förslag till 1970 års marknadsföringslag:
Vad härefter angår lotterier, pristävlingar och gåvoutdelningar instämmer jag med utredningen i att det inte finns anledning att uppmjuka regeln att tillstånd krävs för anordnande av lotteri för allmänheten i säljfrämjande syfte.
Det är inte heller motiverat att ändra den praxis som innebär att tillstånd till sådana lotterier i princip inte lämnas. Jag vill vidare understryka... att pristävlingar och gåvoutdelningar ofta torde vara utformade på ett sådant sätt att de i själva verket är att betrakta som lotterier i lotteriförordningens mening. Detta är givetvis inte tillfredsställande och konsumentombudsmannen bör i sin verksamhet ha uppmärksamheten riktad härpå samt verka för att detta slags överträdelser av lotteriförordningen blir beivrade.
118 Lotteribegreppet SOU 2000:50
Frågan synes inte ha behandlats närmare vid införandet av den nya marknadsföringslagen som trädde i kraft den 1 januari 1996 (SFS 1995:450, prop. 1994/95:123).
Reklamlotterier har givetvis ett naturligt och nära samband med
marknadsföring i allmänhet. Det förbud som i dag gäller för sådana lotterier torde emellertid inte i första hand betingas av skäl som har med marknadsföring att göra utan av hänsyn till konkurrensen på lotteriområdet. Reklamlotterier bör därför fortfarande regleras i lotterilagen.