Vad först gäller uppräkningen av spel kan konstateras att denna tillkom i samband med införandet av nuvarande lag. Det torde emellertid vara klart att de uppräknade spelen omfattades också av definitionen i 1982 års lag i den mån spelens vinstmöjligheter var beroende av slumpen. Bland de uppräknade spelen finns automatspel, kortspel och kedjebrevsspel. När det gäller automatspel och kortspel är slumpen inte alltid utslagsgivande och beträffande kedjebrevsspel torde slumpen knappast ha någon betydelse alls för vinstmöjligheterna. Automatspel och kedjebrevsspel skall enligt lagstiftarens mening uppenbarligen
omfattas av lotterilagstiftningen oavsett slumppåverkan. Det betyder att dessa spel får regleras särskilt om man inför en lotteridefinition som bygger på att ett slumpmoment skall föreligga. Kortspel - t.ex. bridge - kan som antytts anordnas så att slumpen har ingen eller ringa betydelse för vinstmöjligheterna. Om kortspel anordnas på det sättet torde spelet inte böra omfattas av lotterilagen.
Någon särreglering av kortspel torde då inte behövas. Det bör påpekas att lagrådet i samband med införandet
av 1994 års lag, ifrågasatte om den i förhållande till då gällande rätt föreslagna avvikelsen, nämligen att orden ”helt eller delvis beror på slumpen” inte längre fanns med i definitionen, var välbetänkt med tanke på att bl.a. kortspel nämndes i uppräkningen av spel (prop. 1993/94:182 s. 151).
I fråga om övriga spel i uppräkningen - bingospel, roulettspel och
tärningsspel - torde det stå klart att slumpen är utslagsgivande. Inte
heller för dessa spel behövs därför någon särreglering.
Det anförda innebär i klartext att den ändring av definitionen som
gjordes i samband med införandet av 1994 års lag skapade mer
problem än den löste. Som nämnts får flertalet av de spel som räknades upp särskilt i 1994 års definition ansetts ha omfattats även av definitionen i 1982 års lag, dvs. av uttrycket ”lottning, gissning, vadhållning eller liknande förfarande”. Genom att det sistnämnda uttrycket 122 Lotteribegreppet SOU 2000:50
behölls i 1994 års definition samtidigt som definitionen kompletterades med de angivna spelen åstadkom man tydligen en dubbeltäckning av vissa spel.
Det finns emellertid också en risk att man åtminstone på sikt ger det citerade uttrycket ”liknande förfarande” en så begränsad innebörd att det passar in vid sidan av den särskilda uppräkningen av spel, med följd att hela definitionen kan få en för begränsad innebörd. Nästa fråga är då hur slumpmomentet bör uttryckas och om det är lämpligt att ha kvar nuvarande anvisning om att hänsyn skall tas till verksamhetens allmänna karaktär. Som har framgått av den tidigare redogörelsen torde rättsläget före 1939 års lotteriförordning ha inneburit att som lotteri räknades verksamheter där slumpen övervägde andra faktorer såsom skicklighet, arbetsprestation o.d. Även om lagstiftningen genomgått omfattande ändringar sedan dess och lagstiftaren
både i lagtext och förarbetsuttalanden tonat ned betydelsen av slumpen vid bedömningen av om en verksamhet utgör lotteri eller ej, torde slumpen ändå vara den mest betydande faktorn i sammanhanget och dessutom normalt vara utslagsgivande för det fall slumpmomentet är övervägande. Verksamhetens allmänna karaktär skulle då i regel bara få betydelse när faktorer vid sidan om slumpen väger tyngst (jfr SOU 1938:17 s. 46).